Hur många tårar har man?! Känns som om dom aldrig tar slut.
För ganska exakt 2 år sedan satt jag som jag gör nu, med brustet hjärta, tårar som bara rann ner för mina kinder, förstod lika lite då som nu. Tänker, undrar, analyserar.
Känslorna som jag kände då väller över mig åter igen.
Smärtan, saknaden, ångesten, ilskan, ensamheten.
Hur många gånger ska man orka resa sig upp.
Ska jag någonsin kunna lite på någon?
Ska jag någonsin klara det?
Ska jag någonsin kunna släppa in någon i mitt liv?
Va hos ett medium för ca ett år sedan som sa till mig att jag redan då var sluten, redan då var jag skepptisk mot att släppa in någon, redan då var jag ärrad så sjupt att jag antagligen aldrig läker.
Är det bättre nu. Gör livets gång det lättare. Antagligen inte.
Alla säger att det går över, dom har kanske rätt. Dom har haft det förr, men jag själv känner denna gången att det kasnke inte gör det. Det kanske inte blir bra denna gången. För jag orkar inte.
Jag har lärt mig dom senaste åren att för att överleva måste jag stänga av. Bara koppla bort allt och låtsas som om det inte finns, att det aldrig har funnits.
Hur hårt, kallt och hemsk det än låter.
Men det är sanningen!
Än finns det kanske hopp om att det kan bli bra, men klarar jag det. Det återstår att se.